Drömgädda i dimman

Jag tillåter mig själv att njuta av stunden. Senhösten och början av 2015 har visat sig vara min tid. Fantastiskt skönt att se resultat för det slit och den tid jag lagt ner. Pannben är en bra grund för att lyckas inom fisket, men också motivation och en tro på det man gör. Att även acceptera ändringar av metod och teknik beroende på väderförhållanden är ett måste. Att inte få tunnelseende och bara nöta för nötandets skull, eller tappa motivationen och tillåta sig själv att slarva, eller ge upp. Tjusningen med fisket är att allt kan hända, när som helst, vilket driver många. Själv drivs jag av det faktum att man kan påverka sina chanser.

Förra veckan bestämde jag mig för att överge hemmasjön under en tid och testa annat. Första passet blev en närliggande sjö som är omtalad för stora gäddor, men som också knäckt många fiskare med dåliga resultat och ett till synes hopplöst fiske. Jag och min vapendragare körde en helgdag med varvat flötestrolling och vertikal utan några resultat att tala om. Veckan efter gav jag mig ut ensam till en annan närliggande sjö och fick ett i mina ögon mätt fantastiskt resultat då min erfarenhet av sjön är minimal. 6 gäddor upp med en topp på 7.3kg på 100cm, och två tappade.

Helgen efter detta var planen att åka mot den svåra sjön igen, men med snö och is på den branta rampen var vi tvugna att ändra planerna. Jag åkte till en annan sjö för att kontrollera rampen där, medan min vän åkte mot hemmasjön. Till mitt förtret var hela viken islagd när jag kom fram och jag såg att fler än jag varit där och vänt. Tur i oturen så var en av ramperna vid hemmsjön isfri, så vi möttes upp där och åkte ut i dimman.

Jag har varit ute i tjock dimma förr, men detta var något speciellt. Över det tjocka dimtäcket som täckte sjön var det blå himmel och solsken, vilket gjorde att det spegelblanka vattnet reflekterade ljusblått trots att det enda vi kunde se från båtarna var vitt dis. Det starka ljuset skapade en tjock regnbåge som tycktes landa bara 20 meter från båten. Magiskt är det enda sättet att beskriva det. Något jag förmodligen aldrig får uppleva igen.

Min plan var noga uträknad från början. Första timmarna lades på ett ställe jag vet är hett för att få ett hum om ifall gäddorna var så tröga som jag trodde de skulle vara. Det visade sig att jag hade rätt, och efter några timmar hade jag bara fått ett hugg på ett ytterspö, trots fina ekon på lodet. Jag förväntade mig att dimman skulle lätta under lunchtid, men den höll sig tät. Dock började solen gå bakom moln så jag bestämde mig för att flytta mot det tänkta fiskestället för dagen.

På vägen dit stannade jag till och körde en sträcka som jag var obekant med. Ganska lagom att lägga en timme på att lära sig en ny plats. Eftersom tanken från början var valet mellan två andra sjöar så hade jag med utrustning för flötestrolling och bottombouncing för abborre. När vi fick ställa in det fisket och åka ut på hemmasjön ändrades förutsättningarna och jag lånade istället en vertikaljigg av min vän. Spöt var ett nytt Sportex 15-28gram och det fick bekänna färg redan efter en snipa på denna okända sträcka. Tyvärr var det dött därefter och jag körde vidare.

Jag la ut spöna på nytt med nya mörtar, och förberedde mig på dagens bästa sträcka. Efter några hundra meter hade jag inte sett ett liv. Branten jag körde längs brukar hålla mycket betesfisk under varmare månader, men jag misstänkte att de flyttat sig utåt mot pelagin. Jag vände upp båten vid slutet av sträckan och drog mig ut mot djupare vatten.

Efter bara 10-20 meter såg jag början av en slöja på 15 meters djup över 25 meter på lodet. Det fina med en vindstilla dag när man kombinerar flötestrolling med vertikal är att man kan stänga av elmotorn snabbt och bromsa om man är duktig på att avläsa lodet och se pelagiska ekon i tid. Jag timade båtens inbromsning perfekt och släppte genast ner jiggen mot ett kolossalt eko på runt 8 meter. Ni andra som snöat in på vertikal och ofta fiskar pelagiskt vet vad jag pratar om. De ekona man bara ser vart tionde pass, men som alltid viker av eller bara ignorerar betet trots att man dunkar det i huvudet på dem.

Vattnet var 2.6-2.7 grader och jag visste att fisken var trög. Dessutom hade jag starka misstankar om gös eftersom den till synes stod helt stilla. Min Slug-Go stannade en meter över fisken och nu gjorde jag något som jag sällan gör under varmare tider. Jag lät jiggen vara nästintill helt stilla. I vanliga fall gör jag sporadiska knyck för att jiggen ska visa sidan till fisken, men jag kände att vattnet var för kallt för någon typ av rörelse. Jag satt på helspänn, och efter 20-30 sekunder utan någon reaktion så small det till ordenligt. Mothugget satt stenhårt och den klena abborrklingan böjde sig i en härlig båge.

Jag kände omedelbart tyngden av fisken då den inte flyttade sig en cm uppåt i vattenmassan. Istället gick den rakt ner och skakade på huvudet. Rycken och skakningarna gjorde mig än mer övertygad om gös, och med en sån tyngd i andra änden av linan så började adrenalinet pumpa hejdlöst. Tunnelseende, ångest, adrenalin och aggerande på ren instinkt fyllde ett par minuter av hektisk drillning. Upp, ner, upp, ner. Min sprillans nya shimano C14 jobbade hårt och 0.12 strikewire tänjdes till maxgränsen innan jag fick se en till synes enorm gädda komma upp från djupet. Varför jag säger enorm är för att buken var det första jag såg. Längden är svår att avgöra. 110 eller 125cm? Ingen aning, men att den ätit mer än den borde var solklart.

Efter en ganska klurig håvning där stjärten till en början inte ville över håvkanten kunde jag konstatera att jiggen bara satt med en krok i ena mungipan. Jag satte mig ner och vilade i några minuter innan jag ringde min vän för fotning. Det är såna här ögonblick jag lever för. Vilken upplevelse. Vikten stannade på 11900gram och längden på 117cm. Inget PB, men en av de häftigska fiskeupplevelserna jag haft. Jag kanske ska byta flötestrollingspöna från 2.25lb till 15-28g?

Blir spännande att se ifall jag kan hålla samma klass på fiskepassen framöver eller om det dör av.

Skitfiske,